Att finnas
Jag finns inte. Inte på GUL i alla fall. Trotts att jag gör allt som jag blir tillsagd så finns jag inte. Jag slänger mig upp på cykeln och rusar iväg till Medicinareberget där det skall finnas människor som kan hjälpa mig. Service center människor. Dem kan se till att du finns sa hon när jag ringde. Men Service centret förstod inte min fråga. Du finns hos oss sade dem. Det är inte vårt fel att du inte kommer in i de låsta rummen. Tror jag att hon sa. Men jag ska ringa till kvinnan som skickade dig hit så får jag förklara för henne. Hon ringde. Jag har din stackars student här som du har skickat hit men vi kan inte hjälpa henne. Ni måste se till att hon kan komma in i de låsta rummen, sade hon till kvinnan i telefonen. Eller så sade hon något annat som var låst. Jag vet bara att jag inte finns där.
Jag lämnade Service centret och tittade mig omkring där uppe på Medicinareberget. Jag hittade konst.
Den hängde i trappuppgången till medicinska biblioteket. Fotot är på den Nya Zeeländska skogen. Jag bara vet det. Verket säger mig inte det på sin titel. Jag bara vet. Jag blir lite nostalgisk och rörd. Jag kom hit till Medicinareberget för att se till att jag fanns. Och jag hittade mig själv utanför medicinska biblioteket. Ja, en del i alla fall. Det var skönt.