Making connections
Igår träffade för mig en ny handledare från BVK, Kattis Lundh. Jag fick en extra timmas handledning efter att Tarja hade märkt att jag var på väg att tappa fotfäste- att för mycket motstånd från olika håll den senaste tiden hade gjort mig osäker och med en känsla av att misslyckanden var bara till ondo.
Jag satt med Kattis och berättade hur jag hade börjat tveka på att det var så bra med risktagande innom konsten och i det pedagogiska arbetet med barn. Jag berättade hur jag inte känner mig modig nog för att ta de stegen utanför det kända som jag hela tiden gör. Kanske modig i själva akten av att göra det som är utanför vad jag kånner till men inte modig nog att klara av negativa reaktioner från omgivningen, eller värre, ointresse. Och då blir det svårt att se vad man gör som annat än misslyckanden. Jag gör saker för att jag vill veta- ja, det stämmer. Men jag gör saker också för att jag vill bidra något till världen, som världen vill ha, helst. Och du undrade jag, ralierande, vad vi gör med barn när vi utsätter de för denna ångesten jag känner nu. För det trycker till på bröstet och det känns inte alls "nyttigt".
Kattis var mycket tålmodig. Hon påminde mig om att det är visst svårt att bevisa att "mjuka" kunskaper som t. ex. problemlösning eller berättande med alla våra olika estetiska språk är viktiga för människor och dess framtid på jorden men att bli duktig på konkreta kunskaper såsom tvåpunktsperspektiv kan aldrig lära barn empati. Hon ställde frågor som jag ibland inte kunde svara på. Som "vad är det som gör att du tror att du har misslyckat?".
Sedan sa hon att det var viktigt för mig att fundera på vad det är som gör att jag vill jämt utmana gränserna. För var skulle det då sluta i så fall?
Och då gjorde hon en koppling som inte jag har gjort. Att göra mina egna Konsttoaletter. Herregud där sa hon något!